Påbörjades 2025-06-02
Edouard Askmo
Aktivt Vilja Undvika Att Förstöra För Andra
Det är något man kan fortsätta vilja fördjupa sig i att verkligen vilja.
Man kan lätt sabba för andra fast det inte vara avsikten att det skulle bli så. Det man ser ganska mycket av är att folk vill ta för sig på mer eller mindre legitima grunder. Men även om ens avsikter är sunda och ok så behöver man tänka sig för utan att bli nojig för den skull. *Gör gott för mer än bara sig själv* skulle kunna vara något slags hyfsat sunt ordspråk att försvara inom sig själv och utåt.
Heligt Åldrande?
("Varning": Detta inläggs text kan innehålla spår av tankenötter som hänger ihop med biblisk kristendom)
(Varning: Detta inläggs text kan i vissa delar uppfattas som okänsligt och makabert)
Åldrandets Utmaningar och Möjligheter
Åldras är besvärligt i flera avseenden. Det går inte att låtsas som om att så inte är fallet. Men det är inte en ursäkt för att börja slarva med det som finns kvar av ens krafter och hälsa. Med hälsa så menas inte bara fysisk hälsa. Så, skall man peppa sig själv in i en illusion om att allt är bra med en och att man tycker att det där med ens dödlighet bara är en bagatell?
Skulle inte rekommendera mig själv att närma mig frågor om åldrande på det sättet. I detta och från detta inlägg så hoppas jag kunna förklara vad jag tror vara viktigt ifråga om sunt och även heligt åldrande.
Många får för sig att man skall avklara det här med åldrandet på ett elegant sätt och leva i en bekväm föreställning att det nog blir bra med det hela när allt kommer omkring. Men se, det kanske inte är så 'hela-veckan-fredags-mysigt' som man vill få det att låta för sig själv och kanske till och med varandra och andra.
Här blir det lite tuffare om åldrande att hantera:
Så åldrandet blir som början på ett levande lik som går mot slutet som är övergången från ett levande vandrande lik till ett liggande dött lik i klassisk bemärkelse. Jag vet att det är konstigt att säga så med tanke på att "man" normalt behöver vara död för att bli ett lik. Ett lik är det som är kvar när man lämnat kroppshyddan som är en rest värd att ha respekt för som en "levande" symbol på att någon levt däri.
Här blir det ännu lite märkligare:
Skall min gravs öppna famn göra mig nervös eller överdrivet 'trallglad'. Min likkista står i vägen för det mottagandet. För inte kramar väl någon eller något en låda som det finns ett lik i. Ibland så kanske en mor eller far, man eller hustru, barn eller förälder kramar en kista i ren desperation av saknaden och för det faktum att det snart inte är möjligt att göra så längre. Men, om man bortser från sådana förståeliga känsloyttringar så kan man förstå bilden om att det inte går att omfamna den avlidne som ligger i en kista.
Jag heter Askmo i efternamn, men vill inte att mitt lik, för den skull, skall bli till aska som ett resultat av kremering eller uppeldning som jag föredrar att kalla detta förfärliga förfarande. Jag vill att mitt lekamen skall ätas upp långsamt och naturligt av små kryp (när jag väl har dött).
Jag vill inte att den levande symbolen för att jag levt skall skall hinna bli illaluktande och grönaktig i ett bårhus. Det skulle kännas som att man slarvade med en köttbit eller något åt det hållet. Så lite självrespekt för sitt levande lik som dött och blivit ett vedertaget-beskrivet-lik skall man ju ha eller skaffa sig innan det är för sent med den saken.
Jag har ingen direkt bibelvers angående denna syn på saken. Men även jag kan lägga ihop ett och annat.
Jag tror inte att man bara skall "elda upp skiten" som några säger. För den skull, självfallet, får jag inte ifrågasätta att dem har det synsättet. Jag pratar endast utifrån mitt perspektiv om vad jag vill skall hända med min döda kropp.
Nog om dessa, för vissa, makabra spörsmål.
Att åldras väl borde kanske rättas till *åldras så väl som det är möjligt*. När man åldras så blir man av med en hel del innan dödsstöten. Döden kan beskrivas som ett lugnt och stillsamt insomnande. Och så kan ju självfallet vara fallet i vissa situationer och omständigheter, ganska många fall, om man beskriver det bara som ett fysiskt observerbart händelseförlopp.
Men för den skull så tycker jag inte om att man säger så i onödan för att lugna ner folk som blir kvar efter att man tuppat av i relativt lugna former. Man kan ju dö i sömnen. Det skulle kunna verka vara statistiskt vanligt förekommande att så skulle vara fallet för inte så få. Men det visar sig att det kanske inte är så vanligt som man skulle kunna föreställa sig det: länk.
Min mor som avled ganska nyligen berättade för mig, många år tidigare, att hon hade tagit hand om en äldre man som avled i hennes närvaro. Hon beskrev att han fick panik och hade skräck i blicken i dödsögonblicket. Det är inte så en annan skulle vilja dö, eller vad säger du läsare?
Så vad skulle kunna hindra en från att ens vara i närheten av ett sådant sätt att avlida?
Verbet 'avlida' skulle ju kunna studeras etymologiskt men det hinner jag inte med här, eller?
Men lite snabbt låter det lite som att sluta lida eller något åt det hållet. Detta kan vara en fel tolkning, jag är medveten om det.
Det skulle också kunna syfta på lida av att man inte får fortsätta leva.
Okej, jag gör väl en AI-slagning av den riktiga etymologin bakom verbet/adjektivet och substantivet avlida/avliden och avlidne: länk.
Jag har ofta fel. Här var ett exempel på det. Men jag förlåter mig själv ännu en gång.
Så nu till något jag har i kikaren:
Det slår mig som en spark i baken kommen från en blixt från klarblå himmel att många utav oss människor inte verkar vara öppna om vad vi gör för att vara beredda på vår (och även andras) död och hur vi kommer att reagera då. Kommer vi göra det till en '*me, myself and I*'-grej eller kommer vi att tänka på dem som blir kvar i samtiden som man själv träder ur med uppriktig värdighet?
Och nu ännu mer i KIKAREN:
Vad är känslan av ensamhet hos människor helt oavsett om dem faktiskt dör ensamma eller i gott sällskap av levande människor, helst nära och kära eller bästa vänn(er). Man kan känna ensamhet även om man är i gott sällskap inför något så naturligt men ändå så kontraintuitivt som döden.
För dem av oss som dör ensamma utan någon vid sidan av en, i en eller annan situation, så är det tufft får man lov att anta. I några fall så kan någon föredra att detta med övergången från liv till död blir något man vill få undanstökat i lugn och ro utan en massa folk eller någon alls. Men det scenariot, får jag för mig, inte vara särskilt vanligt eller ens sunt önskvärt. Men det får vara och en avgöra och förhoppningsvis inte ångra.
Så var är vi på väg med allt detta? Jo, vi är på väg mot tanken om ett heligt åldrande och därmed en antaget och kanske i vissa fall konstaterbar, på riktigt, fridfull död.
Det är här det bibliska är menat att komma in. Åldrandet och döden har en viss sammanhängighet som jag försökt peta och påta i med mer eller mindre meningsfulla ord, meningar och paragrafer ovan.
Nu så blir det fråga om att dö, på ett icke-fejkat, värdigt och hoppfyllt sätt.
Tron är en gåva från Gud som man gör någonting av när man upptäcker/snubblar över den eller söker den för glatta livet som en skatt/något mycket värdefullt (det värdefullaste i livet: livets egentliga mening).
När man förstår att det här livet handlar om nästa liv så kan man inte bli flummig om det. Det gäller att se till att verkligen på riktigt veta vad man tror på innan det är för sent.
Vi är inte bara dessa kroppar som åldras och går från alltmer levande lik till faktiska döda lik. Då har man sagt det som det är på ett lite okänsligt sätt. Vi behöver så mycket förstå det som verkligen har betydelse för den här och nästa dimension.
En av mina käpphästar som jag villigt galopperar med är detta med att nuet i det här livet behöver vara kopplat till evigheten i nästa dimension i allt växande grad långt innan man är mogen för att falla från trädet och åldras på ett accelererat sätt och bli ett genetiskt bidrag till nästa generation om allt vill sig väl.
Detta betyder inte att man inte har fötterna på stadigt förankrade på jorden och är bortkopplad från livet man lever tills man en gång dör. Man engagerar sig i det goda som finns att vara och göra förutom att förvalta i detta jordeliv.
Men man vet vad som väntar i nästa dimension och har förberett sig att möta sin Skapare som man vandrat med när man var i jordelivet. Ens dödsögonblick blir då omsvept av Guds Nåd och Sanning som finns i Jesus Kristus som man fått privilegiet att få bli (och sedan fortsatt att få vara) en trofast lärjunge till.
Borttagen text: Förklaring:
Här är det menat att komma en text om vem Jesus är och vad det innebär att verkligen följa Honom. Det står självfallet mycket bättre om den saken i Bibeln som är Guds levande och verksamma Ord. Men det blir då att få folk, att frivilligt och utan påtryckningar, läsa ur den som är det jag ägnar mig åt.
Hade skrivit en text men tog bort den då jag insåg att den var bara halvbra, i bästa fall. Så kan det gå! Men återkom snart och se om jag sett till att få ordning på mina tankar och idéer om vad som på ett icke manipulativt sätt uppmuntra folk att läsa och sedan fortsätta läsa Bibeln som en av Jesus verkliga lärjungar. Man vill inte att folk skall vänta med att förstå skillnaden på själsligt räddad och inte. Samtidigt så skapar press stress. Och det får det inte vara frågan om när det gäller något så helt avgörande viktigt som målet med ens tro: ens själs räddning.
Hur ofta handlar det inte snarare om att ersätta dåliga vanor med bra vanor? Bara sluta med en dålig vana kan vara svårt eller i vissa fall i stort sätt omöjligt. Så vad sägs om en bra vana som för gott eller tillfälligt ersätter en ovana? Det tror man här kan vara rätt spår. Så det vi överflyger lite snabbt här är en vana om nya vanor/rutiner.
Men andra kanske vill förespråka andra tillvägagångssätt som tar längre tid eller som är ögonblickliga. Man går inte in på dessa här därför att det finns nackdelar med båda dessa typer av sätt att gå tillväga.
Så vad är det som man tjänar på att hitta ersättnings vanor med eventuella dithörande rutiner? Dessa hjälper en att få kontroll över processen eller säg händelseutvecklingen som man till en hög grad tar ansvar för samtidigt som man inte misshandlar sig själv mentalt eller låter någon annan göra det.
Så vad kan man med vanligt sunt förnuft komma att upptäcka om sig själv när man jobbar med att ersätta dåliga eller halvbra vanor med bättre vanor eller varför inte rakt upp och ner goda vanor. Här kanske man skall våga prata om skillnaden mellan bra och goda vanor.
I det här sammanhanget så vill man kanske bestämma sig för att hålla med om följande: vi behöver förankra våra övergångar från mindre bra och dåliga vanor med goda motiv som tar hänsyn till ett inre och yttre sammanhang.
Goda vanor istället för bara bra vanor tar hänsyn till den direkta effekten på andra och kanske även också den indirekta effekten på andra av ens nya vanor med dithörande rutiner när det behövs.
Så allt handlar inte alltid om en själv. Det vet man ju redan, men det kan vara bra att fortsätta öva på att inte låta egot dominera i den frågan liksom i största allmänhet. Så hur håller man kontakt med nya goda vanor som man bestämt sig för att adoptera och sedan tillämpa?
Vad säger kloka människor om den saken?
Det kan vara ett bra sätt att fördjupa ämnet att undra och förkovra sig istället för att fortsätta förkorva sig. Att tänka själv kommer man även en bit fram på också. Vad säger till exempel folk som absolut måste lära sig om goda vanor i samband med yrkesroller eller sociala urviktiga roller?
Med Guds tillstånd så vill jag hoppas på att det här ämnet kan utvecklas till något användbart och tillämpligt från det här inlägget och genom andra medel. Håll därför utkik eller kom gärna med förslag.
I några kritiska fall så kan det enda sättet att vara på hugget vara/bli att anklaga. Men allra oftast så är det fel sätt att vara på hugget på.
Så att vara på hugget är något som kan med rätta uppfattas som negativt i vissa situationer. I andra fall så kan det vara rätt att vara på hugget även om det ser fel ut.
Lite AI-Promptat och Genererat: [Länk 1]
Inläggets arkiv:
1.
Vad sägs om följande titel:
Att Sticka Ut Hakan och Vissa Framfötterna?
Se AI-promtat och generat om den saken: länk.
Vad får man för att man kommunicerar om ens hälsoproblem? Förståelse eller fördomar? Det kan bero på hur man gör det. Jag kan bli orolig ibland att man inte skall förstå mig. Samtidigt så vill jag gärna fokusera på annat spännande och viktigt. Så hur doserar man om hur och när det passar att förklara hur man har det och varför man kan vara med eller inte på det ena och det andra. Man gör en inte för stor grej av det och lär sig leva med att folk förstår för bra eller inte alls.
Det man har kvar av hälsa behöver man optimera och maximera (i den ordningen) är ett råd man i alla fall kan ge sig själv. Vissa är helt tysta om sina hälsoproblem. Det tror jag kan vara en miss som leder till olika missförstånd.
Vad gör man för att folk skall hållas lagom informerade om ens hälsa som man har kvar men även av den delen av hälsan som inte fungerar längre? Man blandar ihop det med andra ämnen och får det att handla om mer än bara sig själv. Vet jag ens vad jag pratar om?
Det är vad jag undrar om här. Jag vet att jag inte strävar efter att få folk att tycka synd om mig. Jag tycker inte heller synd om mig själv. Däremot så behöver jag vara ärlig med mig själv och andra angående mina begränsningar och hur jag behöver ägna mig åt väl övervägda avgränsningar.
Såg i ett programinslag där man jämförde Norska nationaldagen med den svenska. Saknar vi national entusiasm i Sverige undrade man? Den som vill fira får fira men det blir inte ett hysteriskt krav att man skall ut och vifta med flaggor och så vidare. Det är inte bara fel tycker i alla fall jag.
Vilken idiot som helst kan bli kär. Betyder det att det är idioter som blir kära? Nej, självfallet inte så menat!
Detta kan få mig att fundera och undra.
Folk vill ofta bli kära av mer eller mindre sunda anledningar. Men i förvirrade tider och epoker i mänsklighetens historia så har enfald och förälskelse gått hand i hand i varierande grad. Detta varierande kan förövrigt vara sant i en enda människas livshistoria. Ännu en gång så menas inte här på att man ska bli negativt inställd ifråga om att bli kär i någon.
Så vad handlar det om att se att bli kär som en mekanism? Det kan vara lite kyligt att bara se det som en mekanism. Men om vi kan hålla med om att nästan vilken idiot som helst kan bli kär så väcker det lite farhågor och kanske till och med en viss förfäran. Kan man bli knäpp i bollen av att bli kär i någon? Jag skulle kunna hålla med mig själv om detta. Men hjälper det mig och andra att beskriva om riskerna med att bli kär?
Hur tittar man på det hela med att inte bli ett offer för mekanismen ifråga? Man kan ha viss användning av mekanismen men inte bli dess leksak. Förstår man när man beskriver det så eller blir det bara rörigare och rörigare?
Här är några saker att fundera på tycker i alla fall jag:
Fysiskhet och materialism i relationer.
Rädslan för att fortsätta vara ensam.
Tvåsamhet som en konformism.
Är Det Rätt Inställning Att Ha och Främja?
Vi behöver ge det tid att tänka på och fördjupa. Varför då kanske någon undrar. Det handlar om vår och nästkommande generationers framtid. Detta förstår dem allra flesta. Folk vill ju bara leva sina liv och slippa allt elände som vi som människor ställer till med för oss själva, varandra och andra. Man hamnar lätt i ett mentalt läge då man bara vill skita i allt och alla. Men det är inte hur det får bli med oss. Vi behöver vilja bry oss. Man kan liksom inte prestera att bry sig. Man behöver välja att ta ansvar och samarbeta med likasinnade. Det finns god vilja där ute men det behövs hela tiden koordineras och främjas.
Så vad händer med vår vilja att fortsätta eller börja hjälpa Ukraina på allvar? Förstå orsakerna bakom det som händer där. Ryssland är skyldigt och beter sig fel. Man behöver ta reda på hur mycket fel det är att ha invaderat Ukraina.
Det är tal om ett orättfärdigt erövringskrig. Det är fråga om maktmissbruk och att ledare och deras medlöpare klamrar sig fast vid makten. Det är då vi kan komma på mönster som vi själva som personer och hela länder kan förfalla i. Att det ryska folket behöver resa sig mot det putineska tyrannosoriska högdjuret.
Så vad hjälper eller inte den här jämförelsen? Man hejar på därför att man inte har något bättre för sig eller bidrar man verkligen till lagets framgång. Om man skall dra det till sin spets eller till en slags karikatyr av en karikatyr, är en lynchmobb någonting att sponsra? Det som plockar fram det bestialiska inom och en lynchmobb är ingenting att främja ens indirekt.
Så vad är konstruktiv positiv nationalism? Det lär väl handla om en stolthet som inte är eller blir en arrogans. Det låter väl ganska så där så man kan hålla med. Men räcker det verkligen? Vem har skrivit om sund och försvarbar nationalism?